~ m o a a n d e r s s o n .

det är en stor jävla klump inom mig, vet varken vad den kommer från eller hur jag ska få bort den. den hindrar mig från att leva som jag vill, som jag borde. ibland är det inte en klump, utan bara helt tomt. vissa dagar är smärtan större, andra är den nästan obefintlig. men den finns alltid där, oavsett vad jag gör eller tänker på. men visst, det varierar beroende på med vilka personer jag är med och vad jag gör. men jag har verkligen tröttnat på den här skiten nu. jag har haft den där klumpen, eller tomrummet, väldigt länge, för länge enligt mig. jag orkar inte med det här mer, att man kan må så jävla dåligt för något man inte ens vet vad det kommer sig.
men det värsta är inte smärtan, det är nog att jag inte har någon jag kan berätta allt för. även fast mina vänner alltid ställer upp kan jag ändå inte säga allt jag skulle behöva eller vilja. det är så oerhört frustrerande! jag vet att ni kommer läsa det här, men snälla ta inte åt er. ni är guld värda mina undebara vänner, det är jag som gör fel som inte säger som det är och låtsas att allt är bra. men det är det inte, det är verkligen inte helt bra. jag förstår faktiskt inte varför jag mår dåligt, jag borde vara nöjd med mitt liv. bara det att jag inte lever fattigt eller blir misshandlad borde jag ju le för varje dag, men så är inte fallet.
nu när jag tänker tillbaka så kom smärtan för ungefär ett år sedan, eller ganska exakt för ett år sedan faktiskt. jag minns det så otroligt väl. det var på skolan, en måndag på en engelska lektion. det var då allt började, mina tankar tog över mig. de negativa tankarna. sedan ökade bara smärtan när jag fick reda på att min ena hälft skulle försvinna, det gör fortfarande ont. så fruktansfärt ont! jag har lovat mig själv, inte bara själv förresten, att jag ska sluta tänka på den där jobbiga tiden i mitt liv för ett år sedan. jag försöker, ni förstår inte hur mycket jag kämpar för det. men saknaden efter han är för stor. det känns, okej jag vet nästan, att vissa tycker att jag lägger ner för mycket energi på att sakna han. men de personerna vet antagligen inte hur svårt det är mista en så betydelsefull person. och jag tänker inte sluta sakna, varför skulle jag göra det? jag ska inte ljuga för varken mig själv eller någon annan och låtsas att allt är glömt, för jag kommer aldrig att glömma. oavsett vad!
men det är inte bara för han jag mår dåligt, jag glider ifrån mina vänner. att känna sig dissad och obetydelsefull är en fruktansfärd känsla, det är också en känsla jag ofta upplever och upplevt under hela mitt liv. och det blir bara värre och värre, jag vet inte vad jag ska göra längre. det känns ovärt att fortsätta kämpa när man ändå inte får något tillbaka. visst, jag accepterar att du kanske inte tycker det är roligt att vara med mig längre. men fel att bara säga det till mig face to face istället för att dra ut på det och plåga mig mer. för jag vet att det inte är det du vill, du är ingen sådan hemsk person. du är underbar, det är därför det gör så otroligt ont! jag har varit ett andrahands-val hela livet, jag trodde du var annorlunda. du var annorlunda, men du är förändrad. jag saknar min gamla vän, hon var så fantastiskt underbar. hon var tillochmed bäst! men vi alla förändras och gör sina val, även jag. allting förändras inte till något positivt, det är bara att inse det. allt kan inte vara på topp jämt. det är bara att fortsätta kämpa sig framåt i livet. det blir inte lätt från detta utgångsläge, men med nära och kära klarar man nog det mesta.
och mitt mål är helt klart att bli fri från smärtan inom mig, klarar jag det är jag en vinnare!